Nyss kraschlandat? Välkommen till baslägret!

Jag möter som vuxen allt fler autister som hunnit med att skaffa barn och familj, eget boende, stimulerande jobb – inte sällan som specialister eller chefer eller forskare eller… ja ni fattar.

Dessutom flera som definitivt är välutvecklade empater med en enastående förmåga att läsa av sin omgivning fast med stora brister i sin förmåga att hantera affektsmitta.

En del aspies har funnit sätt att leva själva och stormtrivas. Andra lever i polyamorösa relationsanrkistiska ständigt växlande relationer. Några lever och roddar en tillvaro med barn varannan vecka.

Andra har varit riktigt uppskattade på jobbet och flugit under radarn ända in i väggen och ut på andra sidan för att först i vuxen ålder få veta vad ni är och hur ni fungerar först i vuxen ålder.

En del av er fick en stor Aha!-upplevelse i samband med att era barn blev utredda.

I alla dessa möten har vi ofta bollat tips och tankar, inte minst finns en längtan efter att kunna ge yngre autister en trevligare start (än vi själva fick).
I diskussionerna kring det har vi bland annat blivit klara över att det saknas ett innifrånpersektiv med fokus på hur de av oss som mår bra, pluggar, jobbar och har ömsesidigt fungerande relationer faktiskt roddar vår tillvaro.
En sajt av aspies för aspies – för att NTs har för stora brister inom Theory of Mind för att kunna förstå hur vi tänker och fungerar och har för hög central koherens och etiketteringsmani… vilket gör att de övergeneraliserar och därmed går miste om detaljerna som är avgörande för oss…
En bokstavsberikad, funktionsförgylld, högintelligent och normbrytande blogg riktad till dig som vägrar låta din diagnos bli ett stigma och istället vill hitta sätt som låter dig skapa dig ett bra liv utifrån alla dina styrkor.
En resurssajt för föräldrar, anhöriga, lärare, chefer, partners och sist men inte minst för dig själv.

I skolans värld verkar det extra svårt att förstå vår ofta ojämna styrkeprofil även om man där gärna pratar om att använda styrkorna på fler arenor – men utan att de egentligen förstår hur eller varför det trots styrkorna ändå uppstår problem.

I kontakterna med vården är det uppenbart att de mest ägnar sig åt svårigheterna (för att annars hade vi inte behövt hjälpen) men samtidigt gör de det efter förlegade uppgifter och felaktiga stereotyper om hur vi är och fungerar.

Det gör jag med här – men det är för att den här sidan inte ska vara en till i ett hav av sidor som pratar om allt som är svårt. Det behövs sidor som visar vad som kan vara lätt. Vad som kan vara kul. Vad som kan vara exempel på styrkor.
Jag är fullt medveten om att vi – som är autister – har en större spridning av olikheter inom vår grupp än vad som är vanligt i NT-land. Så sidan kommer färgas av erfarenheter och lärdomar från mig och diverse andra vuxna med den gemensamma faktorn att vi allihopa bär vår diagnos med stolthet, som en slags kvalitetsmärkning vilket är rena motsatsen till det stigma som vård och skola fortfarande går runt och bidrar till att upprätthålla.

I icke-autistiska kretsar påpekas det ofta att ”man inte är sin diagnos” medan forskning visat att vi som är autister i högre grad identifierar oss som just det, eftersom det inte skulle gå att plocka ut vår autistiska hjärna och stoppa in en NT-hjärna med någon som helst form av bibehållen personlighet, omvärldsuppfattning eller kognitiv förmåga. Med det sagt vill jag göra den här sajten till en plats där du får en chans att vara stolt över dina styrkor och fullkomligt accepterad som autist helt oavsett hur dina drag bidrar till att orsaka kaos och utmaningar i din övriga vardag.

Här avser jag därför fokusera på ”vad är det som fungerar och hur använder jag mina styrkor för att lösa det” för att de som nu växer upp ska kunna få tillgång till vår verktygslåda.

För även om vi är väldigt olika finns det gemensamma saker som sker under locket. I vår våtvara, där en katastrofgeneral som ser världen i svart-vitt tar saker personligt och målar upp ”det värsta som skulle kunna hända” i högupplösta panroamabilder som kan få den mest härdade av oss att bli helt paralyserad och tyst de dagar vi inte har energi nog att köra cirklar kring hur vår hjärna är biologiskt betingad att försöka bidra till att hålla oss vid liv. Samma hjärna som ”inte ser skogen för alla träd” ser den där buggen som alla neurotypiska utvecklare missar för att de bara ”ser en massa kod”.

För varje skenande programsnutt som skapar kaos och oreda i vårt inre finns ett sätt att använda samma program och rikta det mot något som skapar ett mervärde du kan göra karriär och bli otroligt uppskattad för.

Det är bara det att du knappast kan förvänta dig att få hjälp att lära dig använda de färdigheterna eller ens förstå att de är dolda skatter så länge du går på mugglarskolan och bara är den där konstiga individen.

Faktum är att en del av våra styrkor kan vara direkt provocerande för de som inte har dem och då är det dessutom ännu viktigare att du faktiskt får fungerande verktyg för att prata NT.

Vi pratar om att det går åt en hel del energi för att köra den sociala emulatorn, men det kan vara värt det i korta stunder på jobbet.

Några av er har precis som jag en partner av samma skrot och korn och har äntligen fått uppleva att det går att umgås med andra och gå på plus – det är dessutom något som verkar ske i de flesta av mina möten med er men det kan naturligtvis vara för att jag fokuserat på att träffa de av er som envist fäst er blick vid silverkanten på det moln som alla andra pratar om. Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.

Det spelar ingen roll om vi varit så bra på att flyga under radarn att vi trots att vi kvalificerar oss för samma diagnoser hann igenom halva livet eller mer innan vi slog i kompensationstaket.
Det intressanta är inte hur vi kraschade. För i någon form har vi alla en hög med rymdskrot i bagaget samt en mer eller mindre hård landning.
Nu är vi här. Hur kan vi hjälpa varandra på fötter igen och sedan etablera ett basläger från vilket vi kan utforska resten av livet med varandra som stöd?