Varför aspienaut?

Jag tycker Clare Sainsbury fångar känslan av att vara utomjording på besök så otroligt väl, så hennes rader får fungera som introduktion.

”Here is one of my most vivid memories of school: I am standing in a corner of the playground as usual, as far away as possible from people who might bump into me or shout, gazing into the sky and absorbed in my own thoughts. I am eight or nine years old and have begun to realize that I am different in some nameless but all-pervasive way.

I think that I might be an alien who has been put on this planet by mistake; I hope that this is so, because this means that there might be other people out there in the universe like me. I dream that one day a spaceship will fall from the sky onto the tarmac in front of me, and the people who step out of the spaceship will tell me, “It’s all been a dreadful mistake. You were never meant to be here. We are your people and now we’ve come to take you home.”

In the next few years, I would work out that the spaceship was never going to come and rescue me, but it wasn’t until I was twenty that I finally found a name for my differences, when I was diagnosed with Asperger’s syndrome, a mild form of autism.”

–Sainsbury, C. (2000). The Martian in the playground: Understanding the schoolchild with Asperger’s syndrome. London, UK: The Book Factory, pp. 8-9.

För min egen del längtade jag med i unga år efter att bli hämtad, just för att det var så uppenbart att jag hade kommit till fel planet.

Det finns en orsak att många av oss känner oss väldigt hemma bland X-MENs mutanter och bland Harry Potter-världens trollkarlslärlingar. Resten av världen består av mugglare – och de brukar som regel ge sig på oss just för att vi sticker ut från mängden. Samtidigt längtar många av oss efter att få gå på Xavier’s School for Gifted Youngsters eller bli inskrivna på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry.

Som en vuxendiagnosticerad aspie som klarat sig väldigt bra trots en hel del tuffa år under min uppväxt, kan jag konstatera att jag faktiskt tillhör en annan kultur, grundad på den autistiska hjärnans sätt att ta in, processa och lämna ut data. En kultur som präglas av en känsla av att vara ”antropolog på Mars” (för att låna Temple Grandins ord) i umgänget med den neurotypiska majoriteten. Även en kultur som formats av att vi till vår natur är födda till vetenskapsmän- och kvinnor, just genom att vi har de särdrag som vi har – vi älskar att gräva ner oss i våra intressen och vi älskar att byta data med varandra.

Att det skulle vara dysfunktionellt att vara ärlig, rak, principfast, lojal, tro andra om gott, sakna både intresse och förmåga att spela rävspel och manipulera sin omvärld, samt vara född självständig utan behovet av att följa flocken för att få yttre bekräftelse på sitt eget värde är naturligtvis helt tokigt.

Det är snarare en indikation på att vi för stunden befinner oss på en planet där den kulturella sociala normen handlar om att slicka uppåt, sparka nedåt och att aldrig sticka ut huvudet. Ett samhälle i totalt förfall, som dessutom hyllar förmågan att spela ut andra människor mot varandra för att enklare kunna kliva över alla lik på väg mot toppen – annars vore inte så många chefer och politiker korrumperade sociopater. I en värld där det ger högsta vinsten ses vi som en udda avart. Den här bloggen anser att det är fel.

Vi är snarare de enda som kan fixa problemet – om vi får en chans att klara oss igenom skolårens mobbning, utsatthet och skolvärldens bristande kompetens om hur vi bäst kan använda våra styrkor för att blomstra. Många av oss får vänta till neocortex kopplas på runt 20-årsåldern, för att kunna dra fördel av våra förmågor. Inte alla av oss lyckas. Ännu.

En stark och återkommande dröm jag burit på sedan 20-årsåldern, handlar om att skapa en fristad för likasinnade antropologer och forskare. En plats där vi kan få ”kliva ombord” och äntligen få komma hem och ”vara som folk” bland våra egna. För just så har mötet med mina aspiebröder och -systrar ofta upplevts.

I drömmen utgörs byggnaden av ett stort tefatsformat rymdskepp, i mycket futuristisk stil, som ”landat” på en plats med sköna grönområden för odling och rekreationsaktiviteter. Centralt för drömmen är en skola där lärandet handlar om att utveckla symbios med biosfären och om att få nycklar till att förstå omvärlden (de andra människorna).

I grunden tror jag drömmen handlar om att jag längtar efter chansen att frigöra vår potential och därmed visa att vi inte är defekta individer som behöver botas från en sjukdom, utan istället är fullt friska, annorlundatänkande individer som har otroligt mycket att tillföra arten.

Jag vill börja bygga den platsen – online. Aspienauterna utgörs av alla de NPF:are och de runt dem som vill och kan delta med ett 100% offermentalitetsfritt resultatfokus.

Det är inte av elakhet, utan av nödvändighet, som just det här moderskeppet vill rekrytera de medsystrar- och bröder som har lyckats hitta strategier att leva istället för att ”bara” överleva. Nätet är redan fullt av forum för alla de som ser sig som drabbade. Det enda kunskapsutbyte som uppnås i de grupperna är personligt färgade dystopier och utsagor om hur orättvist livet behandlat er och att ingen annan förstår er.

När NT-världen ger er råd ignorerar ni dem för att ”de” inte förstår er och vad än värre är, när andra, mer framgångsrika NPFare kliver fram, då dissar ni dem som feldiagnosticerade. Sådant beteende får mig att vilja skriva att låg IQ inte har med diagnosen att göra; men det är egentligen bara ett utslag av min egen känsla av maktlöshet – jag gillar inte att inte kunna hjälpa. I gengäld vet jag att våra hjärnor är plastiska och påverkas av hur vi tänker, så för att hålla den här platsen ren och främja just utveckling så väljer jag att äga min egen frustration istället för att ta ut den på er. Våra attityder är inte heller något vi fötts med och hur mycket vi än ogillar förändring, är det ändå precis det som krävs innan vi kan kliva ombord.

Jag förstår att svårigheterna är många. Jag förstår till och med att livet gör ont och att många av er går på knäna, kämpandes bortom utmattningens gräns. Det finns många som har det så och som ändå blickar framåt och hittar guldkornen. Emotionellt stöd erbjuds på andra håll – här vill jag ha blicken riktad på inspiration och konkreta tips till förbättringar 🙂

Varför? För att jag först behöver hitta de som redan kan – för att med deras hjälp kunna sprida kunskapen vidare till de som ännu inte kan. För att de förebilder vi söker använder sina styrkor proaktivt – mitt i stridens hetta, för livet upphör ju inte att vara en utmanande skola – så att vi åtminstone kan börja samla goda exempel som visar att det alls går. Det är så många runt oss som sörjer oss – helt i onödan – bara för att vi inte är kompatibla med den värld de själva tampas med. Istället vill jag hitta er som jobbar, som får vardagen att fungera, som har familj och barn, eller lever själva – kort och gott de som ”lyckats” i klassisk bemärkelse utifrån samhällets nuvarande värderingar.

Utöver det kan vi ta diskussionen om vad för slags samhälle vi önskar – fast det är inte diagnosspecifikt och därtill är inte någon av oss vår diagnos och vi är lika olika inbördes som ”alla andra” också är. Mina egna tankar om det finns på insiktslyftet.nu och utvecklas.nu, men här är fokus alltså på livslångt lärande, lärstilsanpassningar, livskunskap, lockande lärmiljöer och på att titta framåt och söka lösningar.

Det för mig intressanta är istället att samla goda exempel och förebilder. Att utforska och pröva olika vägar att få ut mer av mig själv, utan att gå på knäna, samt passa på att bjuda fler på möjligheten att göra detsamma, i en anda av upptäckarglädje, nyfikenhet och stolthet över våra styrkor och särdrag – som ett sätt att bygga broar mellan vår kultur och många andra (i takt med att de upptäcks).

Avslutar med källan till mitt synsätt på autism som en kultur istället för en defekt:
http://urplay.se/Produkter/172515-UR-Samtiden-Autismliknande-tillstand-Autism-vem-har-problemet#info

Theo Peeters föreläser om de två olika kulturerna i samhället: den autistiska och den neurotypiska, d.v.s. människor med normalfungerande nervsystem.
Vem ska beskyllas när de två kulturerna krockar? Peeters menar att autism inte är en sjukdom – det handlar om att hantera information på ett annat sätt.

Längd: 1:37:40 Sändes: onsdag 24 okt. 2012 Tillgängligt t.o.m. lördag 1 juli. 2017

Lämna en kommentar